Elsa Dolly Marianne Göransson född Arvidsson

 Här är berättelsen om Majans liv, sammanställd till en helhet baserad på Elins intervju 2005.

Detta är bara en grund jag skall jobba vidare med. Jag har använt Google Gemini för denna sammanställning,

---

Majans berättelse: Ett liv mellan land och stad

Majan föddes 1920 och växte upp på gården Hallsfarm i en tid då hästar fortfarande drog plogarna och vardagen präglades av lantbrukets rytm. Hennes barndom var fylld av djur; kor i stora stall, gula kycklingar och kattungar på sommaren. Familjen bodde först i ett mindre hus men flyttade 1933 in i en stor villa med en jättelik trädgård där Majan fick hjälpa till att skyffla gångar och luka, om hon inte lyckades smita ifrån arbetet förstås.

Ungdomsåren och skolans utmaningar

Vägen till kunskap var lång på den skånska landsbygden. Majan cyklade ofta en mil till stationen för att ta tåget till skolan i Eslöv eller Svalöv. Under vintrarna fick hon skjuts i bil av sin far, men för att logistiken skulle fungera tvingades Majan läsa in en hel årskurs under en sommar så att hon kunde börja i samma klass som sin bror Tore. Ibland hoppades hon och skolkamraterna att tåget skulle vara försenat så att de slapp den obligatoriska morgonbönen, men oftast hann lärarna ifatt dem ändå.

En av de viktigaste personerna under uppväxten var vännen Sijan från Malmö. När Sijan kom till Hallsfarm lekte de i höet på höskullen och byggde hyddor. Majan fick i sin tur uppleva stadslivet hos Sijan, där de sprang mellan biograferna för att hinna se så många filmer som möjligt – en gång såg de tre filmer på en dag och fick rusa från den sista Greta Garbo-filmen för att Majan skulle hinna med tåget hem. Hos Sijan fick hon även lära sig stadens etikett, som att använda besticken rätt och att äta grovt bröd före det fina, vilket var en stor omställning från det mer otvungna livet hemma på gården.

Baler, fester och den första kärleken

När Majan var i 14–15-årsåldern började tiden för baler. Hon minns sin första stora dans på Rökaholm, klädd i en grön sidenklänning som moster Anna sytt. Hon och kusinen Jatte tränade hambo, schottis och vals hemma på gräsmattan för att vara redo. Det var också i skolan som hon träffade Ove. Han började gå i samma klass och gjorde intryck genom att möta henne vid stationen och bära hennes böcker.

Ungdomen var fylld av socialt liv med skoldanser och privata fester på de stora gårdarna. Trots att Majans mor ibland hade svårt att förstå det komplicerade spelet kring vem som var "sällskap" med vem, navigerade Majan skickligt genom tidens bjudningar. Den 13 januari 1946 förlovade hon och Ove sig på Trolleholms slott.

Bröllopsdramatik och livets vändningar

Bröllopet vid midsommar 1946 blev en händelse ingen glömde. Det bjöds till fest för 90 personer på gården Härninge, men dramatiken var stor; Ove drabbades av svår halsfluss och var så dålig att festen nästan fick ställas in. Dessutom var det spritransonering, och när någon hittat den undangömda spriten i en bil slutade det med att bilen stals – komplett med en marskalks uniform och sabel. Trots ståhejet blev det ett lyckat bröllop.

Livet som vuxen tog en oväntad vändning när Ove fick ryggproblem och tvingades lämna lantbruket. Han skolade om sig till lärare i Linköping medan Majan och barnen flyttade till moster Anna. Det var då Majan hittade sin egen väg; hon började arbeta på bank trots att hon saknade utbildning. "Jag kunde inte ens skriva ett kvitto", mindes hon, men hon lärde sig snabbt och stannade i yrket i elva år.

Nya horisonter

År 1967 köpte paret ett eget hus i Eslöv, mittemot Majans föräldrahem. När barnen blev stora och flyttade hemifrån öppnades världen på nytt. Majan och Ove började resa utomlands till platser som Italien, Grekland och Portugal. Hon njöt av att sitta på bussen under dessa "Temaresor", lyssna på historia och se det vackra landskapet passera. Från barndomens cykelturer på de skånska grusvägarna hade resan gått hela vägen till Europas sydligaste hörn.

Ester Teresia Ellborg

 Förord

Denna beskrivning av min fars moster Ester är skrivet ur hågkomster och berättelser jag hört. Dels från min far, dels från min kusin Helena och kanske också från min farmor. De har i sin yur eventuellt fått det berättat för sig av andra som fått det berättat för sig. Så källan är ganska utspädd. Några detaljer har jag ändå hört från Moster Ester själv.

Esther Theresia Ellborg (*1897-02-26 ✝︎1989-10-08)

Bilden är färglagd i efterhand

Ester, som hon själv stavade sitt namn föddes den 26 februari 1897 som lillasyster till Olga, min farmor, och Edvin. Olga var 6 år äldre storasyster och Edvin 4 år äldre storebror. Ester skulle även komma att få en lillebror, Gustaf. 

Mamma var Sofia Zimmerdahl, äldsta dotter till Skomakare Simon Nilsson Zimmerdahl och hans hustru barnmorskan Gustafva, båda från Vollsjö. 

Pappa var Magnus Ellborg, också han skomakare. Magnus var född i Östra Hoby, men arbetade som skomakare i Lund. Troligen träffade han Sofia där. Troligen arbetade hon då som piga någonstans, men det är jag inte klar över ännu.  

I vilket fall köpte Magnus och Sofia köpte så småningom en fastighet i centrala Lund på Nygatan 5. 

Efter flytten dit med föräldrarna kom Ester att bo där i hela sitt liv. När föräldrarna dog på 1950-talet övertog hon fastigheten. 

I unga år drabbades Ester av engelska sjukan. Rakit kallas det idag. Engelska sjukan beror på D-vitaminbrist. Detta leder bl.a. till att skelettet inte utvecklas normalt, man blir hjulbent eller kobent. Det var Ester. Detta ledde till operation och enligt Ester var den felaktigt utförd och den operationen satte stopp för hennes dröm att bli gymnastikdirektör.

Ester var ogift hela sitt liv. Men så skulle det inte varit. När hon var 29 år hade hon träffat Leopold, en akademiker vid Lunds Universitet, som hon förälskat sig i. De förlovade sig. Bröllop var bestämt

Ester var flitig och sydde lakan och broderade till sitt framtida hem. Leopold lånade ett ansenligt belopp pengar av Magnus och Sofia.

Men lyckan skulle inte bestå. Leopold var en sol-och vårare. Plötsligt försvann han, troligen med en annan och flyttade eventuellt utomlands (spekulation). Pengarna kom aldrig tillbaka. Tyvärr har jag bara namnet Leopold och inga andra uppgifter. Har inte hittat några bilder på honom, men det beror kanske på att om de fanns, kastades de. Broderier och dukar finns kvar. Ester var duktig på att sy. En del av dem har jag.

Ester kom att arbeta som en uppkattad medarbetare på bl.a. Lindstedts bokhandel i Lund i 40 år. Stor del av tiden var hon chef för avdelningen. 

Moster Ester är person nummer 2 från vänster

Att Ester var uppskattad av sina kunder framgår med tydlighet av ett brev hon fick av en kund som av någon anledning bytte bokhandel. det varkar verkligen inte vara pga Ester.

Mina egna upplevelser om Mosterester

Jag skriver Mosterester i ett ord för för mig hette hon så. Uttalat mera som MosteRester. Att det farmors syster var klart tidigt, liksom att det rådde en speciell syskonhatkärlek mellan dem. Farfar hade ju lyckats med sin firma, Melichar Maskiner och de hade det gott ställt. Moster Ester hade det inte dålig, men levde på en annan nivå. 

Alla kalas och helger var Moster Ester med. I alla fall vad jag kan minnas. Till påska hade hon alltid en påskhare med sig. Hon var väl inte varken barnvänlig eller barnovänlig. Jag upplevde henne som ganska sträng. Farmor och Moster Ester kivade ganska ofta. Jag tror att Moster Ester var ganska speciell. 

Hon arbetade i den akademiska världen och jag upplevde hennes skånska som typisk "finare" Lunddialekt.

Jättemycket minne har jag inte av henne. Det sista jag minns är när jag och Åse besökte henne en eller flera gånger i Lund på åttiotalet. Hon var ganska gammal då och hon pratade lite konstigt. Tungan åkte liksom ut ur munnen när hon sa något. Det var lite svårt först att inte skratta. 

Hon ville ge oss en massa saker, som hon samlat på sig. Kakburkar och jag minns inte vad. Vi tackade artigt ja till några saker för att göra henne glad. Hon ville visa oss något som hade på vinden. Vi försökte avstyra, men hon var envis. Det var nog det farmor också tyckte många gånger och retade sig på.

Tillbaka till vinden. dit gick från baksidan av huset och hon hämtade några böcker vi skulle ha. Herr Arnes Penningar har vi kvar än idag. Den då 80+ damen med sina hjulbenta ben, det hade blivit värre med åren, tog en stol, satte det på köksbordet och klättrade med möda upp för att ta en kakburk på översta hyllan. Ide fanns rullrån som vi fick, men hon ville ha tillbaka kakburken. Jag var livrädd att hon skulle ramla ner. Jag erbjöd mig, Hoppas  jag, att ta ner det hon ville visa, men det fick jag inte med motiveringen att hon klarade det själv och hade alltid gjort det. Kakburken fick hon nog tillbaka vid ett senare ett senare besök. då fick vi nya bakverk och nu har vi fortfarande kakburken kvar.

Nygatan 5, Lund

Olga, Edvin, Ester och Gustaf 1902-03

Släktsamling. Bakre raden fr. v. okänd, Greta Göransson, okänd, Ester Ellborg, Sofia Ellborg (Zimmerdahl), Magnus Ellborg (Olsson), Ernst Göransson, två okända,
nedre raden v. Gissar på Sofias syster (antingen Anna Zimmerdahl gift Göransson eller Ida Zimmerdahl ogift), Helena Göransson, Torsten Göransson; Olga Göransson, Bert Göransson och Sven-Ove Göransson 
Året är efter 1926 och innan 1930

Kristoffer Göransson, Ester Ellborg och Tove Göransson (numera Strandberg).
Tidigt 1980-tal

1980 intervjuade min far Owe Göransson sin moster. Den intervjun kan man höra här om man vill.

Intervju med Ester Ellborg 1980-01-02

Den 8 oktober 1989 dog Ester efter ett långt liv 92 år 7 månader och 12 dagar gammal

Per Svensson - Ihjälslagen i Norra Möinge

Ett slagsmål och dess konsekvenser

(Källa: Domboken i Rönneberga häradsrätt)

Den 30 augusti 1807 startade ett bråk i på allmänna gatan i Norra Möinge ca 300 m( som är Asmundtorp en liten ottondels fjärdingsväg nära beläget) sydost om Asmundtorp. Det var väsen och larm, dvs ganska högljutt med svordomar och handgemäng. En av deltagarna var Frälsebonden Per Nilssons dräng, Lars Jönsson. Per Nilsson var känd för att ha ett hetsigt temperament. 

Vid niotiden på kvällen saknade bonden Per sin dräng och gick för att leta efter honom. Han hörde då höga röster och skrik från Norra Möinge och tog med sig något tillhygge, en stor räfsa eller liknande, och gick dit. 

När han kom fram fann han flera personer i slagsmål på en åker. Han gav sig ursinnigt in i fighten med sin räfsa eller beteshacka för att få slut på bråket och tillfogade först drängen Nils Svensson ett slag som svimmade och fick ett stort sår i huvudet. Han fortsatte med att slå husmannen Lars Bengtsson över ena armen och så småningom drämt till bonden Pehr Svensson i huvudet. Det sistnämnda slaget tog hårt. Så hårt att Pehr Svensson dog inom en timme. 

Regementsfältskären vi Kungliga majestätets eget regemente Johan Conrad Herzog utförde en obduktion och skadebeskrivning av Pehr Svensson redan dagen efter den 31 augusti på order av Befallningsmannen Urfell. Han konstaterade då en 22 cm lång spricka från ögat över hjässan. Vidare tre skärvor på tvären ca 5 cm breda och 7 cm långa skilda från varandra och möjliga att plocka ut var för sig. På hjärnan fanns mycket koagulerat blod. och alla hjärnans ådror var sönder.

Hans slutsats var att skadorna uppkommit av ett slag av en stör eller annat grovt trästycke.

Drängen Lars Jönsson och husmannen Påhl Persson, som verkar ha varit de som börjat att bråka döms för svordomar, skrik och alarm på Allmänna Gatan och fortsatt hårdragning och slagsmål på en åker bredvid, till böter. För hårdrag 24 daler till treskiftet, för svordom på allmäm gata en Silver, 32 daler varvid hälften till angivaren och hälften till Asmundtorps sockens fattiga. Det blir lte mer böter, men det har jag ännu inte klurat ut för vad. 

Per Nilsson får också böter för de skador han tillfogat Nils Svensson, 32 daler för att det uppstod blodvite, till Lars Bengtsson 24 silvfer för "slaget utan åkomma".

Per Nilsson döms också för att med ett enda slag givit Per Svensson det dödande slaget.

Den urtima Tingsrätten finner att Per Nilsson med illvilja och uppsåt ha tillfogat Pehr Svensson döden. Han döms " sig sielv till rättvist straff och andra till skräck och warnagel, åberopande Lagens uttryckliga kraft att giva Lif för Lif och vara halshuggen"

Per Nilsson hämtas och förs till Landskrona fästning i avvakta på dom från högre instans. 
Om han verkligen blir halshuggen eller kommer till Lansdkrona fästning vet jag inte än.

Pehr Svensson efterlämnar hustrun, Karna Jönsdotter och fem barn, Sven 16 år, Per 14 år, Bengta 11 årIngar 6 år och Kjerstina 4 år gammal. 

Familjen splittras genast och tvingas flytta. Pehr Svensson efterlämnar endast skulder. Karna flyttar till Stora Harrie med yngsta dottern och där tappar jag bort henne. Sven och Per försvinner från familjen redan 1805, troligen som drängar någonstans.

Per dyker sedan upp igen 1812 då han tar värvning vid Norra Skånska Infanteriregementet.

Bengta finns från 1810 hos kyrkoherde Gustaf Malmström och hans hustru Gretha Christina Palm.

Hon gifter sig så småningom och flyttar till Vadensjö.

Ingar tappar jag bort. Medan Kjerstina följer med sin mamma till Stora Harrie lever ett fattigt liv just då i alla fall.

Per får som soldat namnet Palm. Är det en tillfällighet att Bengta bor hos Gretha Palm? eller finns det en koppling dem emellan. I vilket fall så är ju Per Palm den son som jag härstammar från och därför kommer  historien fortsätta med med honom.

Pehr Svensson ca 1768 - 1807

Per Palm 1795 - 1879 (son)

Per Palm 1829 - 1907 (sonson)

Helena Palm 1862 - 1939(sonsonsdotter) 

Ernst Göransson 1888 - 1966 (sonsonsdotterson) 

Owe Göransson 1919 -2016 (sonsonsdottersonson)

Göran Göransson 1951 - (sonsonsdottersonsonson)

Måns Andersson

Förord

1997 pratade jag med Måns Anderssons barnbarn Stig Rickard Wigram (född Persson) om hans morfar Måns. Det resulterade i att Stig skrev ner sina personliga minnen av morfar Måns. Själv har jag ett minne från Eslöv, då vi bodde i några eller något år hos min mors moster Anna, Stig mamma, på Sturegatan 24 i Eslöv. Där bodde även morfar Måns då. Året var 1954. 

Vi bodde på andra våningen i en lägenhet som moster Anna hade hyrt ut tidigare. På andra våningen fanns också morfar Måns. Mitt minne, som jag berättade för Stig, blev konfirmerat till 100 %.

Till höger om ytterdörren gick en stentrappa upp till andra våningen. En svängd yttertrappa. Rakt fram när man kom upp fanns en vit dubbeldörr. Där inne fanns morfar Måns. Jag var inne i rummet en gång med moster Anna för att hämta en kortlek. Moster Anna spelade ofta kort med mig och min bror, åtminstone med mig. Det gällde att gå tyst för man fick inte störa morfar Måns. Han låg till sängs direkt till höger om ingången. Rakt fram fanns en möbel, som kortleken fanns i. Jag minns det som mycket spännande. Varför vet jag inte. Kanske för att morfar Måns aldrig lämnade rummet, trodde jag, kanske för att han var så gammal, 90 år, eller kanske för att jag själv faktiskt bara var 3 år gammal. Men tydligen gjorde det stort intryck på mig och det måste nog vara mitt allra tidigaste minne. Jag har alltid trott att jag var 4 år efter ett annat minne jag inte fått bekräftat som sant, men eftersom morfar Måns dog på hösten samma år och jag inte fyllde 4 förrän våren efter är jag säker på åldern. //Göran

Måns Andersson (*1864-05-07 ✝︎1954-10-28)

En ung Måns Andersson

Gifte: Emilia Andersson: *1861-04-12 †1922-09-28

En ung Emilia

Barn: Alfred Viktor Månsson *1891-07-01 †1956-10-29, Civilingeniör

          Ingeborg Dagmar Natalia Månsson *1893-04-15 †1971-05-13), Lantbrukarhustru

          Anna Elida Månsson *1895-12-09 †1989-07-30, Banktjänsteman mm.

          Måns Edvin Månsson *1898-10-04 †1971-10-08, Lantbrukare

Kort levnadshistoria 

Anders Nilsson

Måns Anderssons föräldrar var de två kusinerna Anders Nilsson och Bengta Månsdotter födda på 1830-talet. Måns farmor och mormor var systrar. Dessutom var Måns farfar och morfar kusiner. Vet inte hur vanligt det är. Denna sidan av släkten har befunnit sig på Trolleholms arrendegårdar i många generationer tillbaka. Gården Måns arrenderade, Mölleröka, har gått i arv i många generationer och brukas än idag av ättlingar till Måns. Gården är friköpt och gårdens nuvarande ägare är Johan Ivarsson, Måns barnbarns barnbarn.

Måns föddes 7 maj 1864 på Mölleröka arrendegård. Han var nummer tre i barnaskaran till Anders och Bengta. De äldre syskonen var Nils -59 och Christina -62. Det skulle komma ytterligare barn i familjen. Betty -66, Ola -68, Anna -71, Mathilda -73, Pehr -74, Axel -77 och Amanda -79. Två av syskonen, Mathilda och Amanda blev bara någon månad gammal.

En föreställning jag har haft är att äldste sonen tar över gården. Så blev det inte här. Det blev Måns som fortsatte arrendet på Mölleröka. Pappan Anders beskrevs så här i Trolleholm förr och nu, del 2 utgiven 1905:

"Han hörde till den gamla stammen af arrendatorer. Var ej så nogräknad med skogen eller att använda skogsmarken som bete, hvarom anteckningar på de gamla kontrakten vittna. Äfven däri, att han vid afträdet i hemlighet förbehöll sig ett onödigt stort och för tillträdaren högst betungande undantag. Det blef äfven omgjordt."

Den 27 december 1890 gifte sig Måns med den tre år äldre Emilia Andersson från en av gårdarna i samma församling, Ask nr 11. Enligt Stig ägde bröllopet rum på Mölleröka klockan 12 på dagen.

Måns och Emilia fick 4 barn, Viktor (Vicke), Dagmar (min mormor), Anna(Stigs mor) och Edvin.

Fyra generationer: Måns,
Marianne och Sven
Dagmar ca 1949

Förutom att vara lantbrukare och arrendator var Måns nämndeman i 21 år. Enligt egen utsago hade han blivit häradsdomare om han suttit ytterligare ett år. Det grämde honom att han missade detta enligt Stig.

Måns överlämnade sitt arrende till yngste sonen Edvin 14 mars 1932. Han var då 68 år gammal och flyttade till yngsta dottern Anna, som året innan blivit änka och ensam med tre barn 10, 4 och 2 år gamla. Mer om detta går att läsa i släktporträttet om Anna.

När Anna flyttade till Eslöv från Billinge följde Måns med och dog 90 år gammal på Sturegatan 24 i Eslöv.

Stigs minnesbilder om sin morfar Måns

Mitt första minne

Måns fyller 70 år 1934
Stig 7 år

Mitt första minne av morfar härrör sig från perioden november 1931 till mars 1932, då han ofta besökte oss i Billinge, transporterad per hästspänd vagn. hästen hette Fuxen. 

Uppenbarligen lämnade han motvilligt sitt Mölleröka. Blev övertalad därtill av sin andra dotter, Dagmar och svärsonen Anders. Deras skäl var att Måns skulle utgöra stöd för dottern Anna och hennes barn, dels för att sonen Edvin skulle få möjlighet att "bli sin egen". Han var vid ifrågavarande tid inspektor åt sin svåger Anders på Trolleholms Arrendegård.

Nämndeman

Eftersom Måns var nämndeman vid tingsrätten i Åkarp, Marieholm och min far Yngvar var landsfiskal hade nog dessa två ganska frekvent kontakt. Far var dels kronofogde, dels åklagare.

Tingsrättsförhandlingarna, förmodligen med månatligen frekvens, inleddes med lunch på Marieholms gästgivaregård. Förplägnaden synes främst bestått av starkvaror, varför Måns och hans kolleger nog ofta sov under förhandlingarna. Måns brukade säga, när han gick till sängs om kvällarna att han skulle "sätta sig i rätten."

Mölleröka

1998

Måns fru Emilia (av honom kallad "Meli") var tydligen sjuk i cancer och värk flera år före sin bortgång.

Min mor, Anna, fanns kvar på Mölleröka fram till dess hon gifte sig i oktober 1920. Därefter fick Måns anställa hushållerskor, däribland en som hette fröken Håkansson. Fröken Mårtensson hade en dotter. Båda dessa kom på mycket god fot med Måns. Men inte med Måns döttrar, Dagmar och Anna, som ansåg att fröken Håkansson "hade planer" på Måns.

Fram till tiden för andar världskriget var Mölleröka och andra större gårdar i stort sett självförsörjande enheter. Någon specialisering förekom inte. Alla gårdar hade djur av många olika slag: gäss, ankor, höns och kalkoner förutom de fyrbenta, kor häst.
Mor Anna och Dagmar avskydde verkligen kalkonerna, som var synnerligen ömtåliga som kycklingar och minst lika elaka som vuxna.
På Mölleröka framställdes smör och ost. Fjäderfän föddes upp och slaktades. De salufördes sedan i Eslöv, Lund och kanske i Malmö, där döttrarna Månsson fick vara säljare vid stånden. Vid något tillfälle hade Victor hemsökt Mor och roat sig själv och retat henne med att kritisera varusortimentet.

Mölleröka 1998

De större gårdarna hade mycket tjänstefolk. Arbetskraften var billig och fanns i stor mängd. Tillgången på maskiner liten, kanske för att det fanns gott om billig arbetskraft. Mölleröka var inget undantag trots att Måns ansåg sig som en föregångsman. (se nedan).

Under Måns mer än 30 år på gården omsattes  en stor skara drängar och pigor, som i regel var unga. De praktiserade i förhoppningen om att senare kanske gifta sig till ett eget "ställe".

Flera av dem jag lärde känna såväl i Billinge som Eslöv hade minnen från tjänstetiden på Mölleröka.

Jag tror att Måns stod på god fot med sina underlydande, trots att både han och Mor förkunnade att gapet mellan tjänstefolk och Arrendatorer var lika stort som mellan arrendatorer och godsägare. I Måns fall var godsägaren greven på Trolleholm.

Överlåtelsen på sonen Edvin, mitt under 30-talets djupaste depressionsperiod skapade långvarig missämja mellan dessa. Enligt Måns fick Edvin ta över alltför billigt - enligt Edvin alltför dyrt eftersom boet inte var i acceptabelt skick.
Tillägg:
Idag bor Lars Ivarsson på Mölleröka och driver gården tillsammans med sonen Johan Ivarsson och har inkluderat Gamla Värslätt i driften. Mölleröka är fri köpt från Trolleholm. Måns är farfars farfar till Johan. 
Äldsta släkting, av mig känd, som innehaft Mölleröka är Måns Asmundsson född 1722, sedan svärsonen Bengt Andersson född 1759 därefter sonen Måns Bengtsson f.1800, dotterns Bengta Månsdotter f 1835, sonen Måns, sonen Edvin, sonen, Ivar, sonen Lars, sonen Johan född 1985. Alltså i minst 8 generationer. Troligen ännu längre eftersom 

Kalas och kortspel

Kalas var stora middagar. Här är Dagmars
60-års kalas på Härninge Gård  med Måns, Dagmar, Viktor "Vicke"
 och Irma, Dagmars svägerska.

Så långt jag minns tillbaka vurmade Måns för Priffe( en slags föregångare till Bridge). Under hela 30-talet spelades priffe endera på Hallsfarm eller i Billinge varje lördag eller söndag. Ofta på de ofta förekommande släktkalasen, speciellt hos Arvidsönerna, inte minst i Karaby.
(Arvidsönerna var dottern Dagmars mans släkt. 4 bröder och 4 systrar, som alla gillade kalas. Kanske speciellt Jöns på Karaby, en ogift man med sin syster Johanna som hushållerska)

Från ett kalas på Mölleröka minns jag en episod: Priffe spelades vid flera bordi den s.k. "salen". Ett stort rum tvärs boningshuset innanför ena gaveln, som användes bara vid kalas och stod annars ouppvärmt.
I samma priffelag som Måns fanns sonen Edvins svärfar Thomas Thomasson från Ask. I salen fanns en stor spegel placerad i ett hörn precis bakom priffebordet. Thomas satt så att han hade spegeln mitt emot sig vilket gav honom möjligheten att se sin medspelares kort. Detta innebar självklart en viss favör. Tydligen kom Måns Andersson, med eller utan rätt, fram till att det förhöll sig på detta sättet. Måns var uppenbarligen motspelare. (Priffe spelas som bridge i lag om två)
Stor Kalabalik följde för båda gubbarna var hetsiga. De lugnade väl ner sig så småningom, men spegeln försågs med ett skynke.

Auktionist

För det mesta höll Måns och Thomas sams bortsett från då de skulle bli kompanjoner ifråga om att hålla auktioner.Detta kom av sig redan i början då Thomas undvikit att informera Måns om en auktion han klarat av på egen hand. "Den var så liten så"

Häst och vagn

Måns Andersson lärde sig aldrig att cykla än mindre köra bil. Han färdades antingen åkandes eller med häst och vagn. Det sistnämnda alternativet hade som plusvärde att hästen, som regel och dessbättre, hittade hem, T.ex. efter något besök på Hotell Nilssons(Eslöv) bakficka, i dagligt tal kallat "Alkohålet"
På äldre dagar var Måns måttlig, tog som regel sällan mer än två snapsar. Jag har inget minne av att någonsin sett honom berusad.

Måns med "favoriten", svärsonen An

Föregångsman

Måns måste ha varit urstark i sin krafts dagar, fortfarande upp i 80-årsåldern kunde han med framgång tävla i att bryta arm.
Måns hade många vänner och var utåtriktad och gladdes åt att delta i släkt- och andra kalas.
Han framhöll gärna sina barns företräden, även Edvins. Delad första placering hölls dock permanent av svärsonen Anders, Dagmars man, och dottern Anna.

Han skröt gärna om sina egna företräden också och talade gärna om att han varit bygdens föregångsman, åtminstone sa han sig ha inhandlat och tagit i bruk den första slåttermaskinen. Han hade också odlat 32 tunnland som tidigare legat för fäfot.
Han ville gärna berätta om sin ungdom och mannagärning, tyvärr var jag  inte någon intresserad åhörare.

Måns, Elna, Gertrud, Anna, okänd, Stig, Dagmar, Majan, Anders

Från plejl till Skördetröska

Under Måns långa levnad ändrades tillvaron för oss svenskar mer radikalt än kanske någon gång tidigare eller senare. Han var med om att tröska med plejl
(Plejl är danska och skånska och betyder slaga. se film)
Han hann också med att se skördetröskor och upplevde atombomben.
Jag har inget minne av att Måns var speciellt politiskt aktiv förutom nämndemannaskapet. Men han deltog i Bondetåget till Stockholm 1914, men det var visst mest för att "fira".

Musikalitet

Han hade en icke oäven sångröst, tenor och det grämer mig att hans framförande av bravurnumret "Rhenvinets lov" inte blev inspelat. Han spelade också fiol.
Sonen Victor hade absolut gehör och var synnerligen musikalisk så länge han var frisk dvs före 50-årsdagen. Också Edvin var musikintresserad och driven pianospelare om än på ett lägre plan än Victor.

Skolgång och språk

Skolgången var enligt honom själv begränsad till några veckor för "Holmabenktan". Han levde på den tiden då Sverige sakta gick över från tum och skålpund till centimeter och kilogram. Han kände till begreppet "Två skålpund och trettiofem ort", men saknade kännedom om vad det stod för.
( 1 kg).
Det enda språk som Måns behärskade var skånska och uttalade "främmande" ord på skånska. Ibland kanske för att reta sitt barnbarn. T.ex uttalade han Winston Churchills namn som "Tjurtjill".
Varför så och inte "Sursill" ligger i det fördolda.

Hälsa

Måns på dottern Dagmars 60-års
kalas15 april 1954, innan kollapsen

Under sin Billinge-tid(1932-1939) var Måns fortfarande vid god vigör och hjälpte sin dotter på på många sätt.
Även med tilltagande ålder var Måns i stort sett befriad från krämpor., bortsett från värk i knäna, vilket berodde på en stoffhydda på över ett deciton.

Måns var enögd efter en olycka på Mölleröka. Detta besvärade honom inte särskilt, bortsett från att han ungefär vartannat år fick byta ut alternativt rengöra sitt emaljöga.
Som de flesta på den tiden saknade Måns flertalet tänder. Han hade nog aldrig besökt en riktig tandläkare. Han gillade äpplen, men ville ha dem som mos eller gröt. Av samma anledning föredrog han malet kött framför "helt".
Ända till sin sista tid var han en gladlynt person och talade inte om sina eventuella krämpor, bortsett då från sina värkande knän.


Jag har inget minne av att Måns var sängliggande någon dag före våren 1953. Själv var jag i Pittsburgh, men blev brevledes underrättad om att han fått någon slags kollaps under dottern Dagmars 60-års kalas. Han återhämtade sig så pass att han inte kom under läkarbehandling förrän på senhösten samma år.

Ovanstående nedtecknat 970506 -- en dag innan Måns skulle fyllt 133 år av Stig Wigram barnbarn till Måns Andersson. Avskrivet från handskrift och något mycket lätt omarbetat av mig Göran Göransson barnbarnsbarn till Måns.
Bilder, länkar och förklaringar av mig Göran

Anna Elida Persson

Förord

Denna beskrivning av Anna har Stig Rickard Wigram, Annas son, skrivit och jag fått efter hans bortgång. Det finns en del frågor jag velat ställa, men så kan det ju inte bli. Första delen som Stig kallade Fakta har jag skrivit om lite grand. Resten har jag i möjligaste mån försökt hålla mig till Stigs ord och perspektiv. Lite egna anmärkningar har jag lagt till i akt och mening att förtydliga för mindre insatta i min släkt än jag. Bilderna har jag samlat från olika håll. Avslutningsvis berättar jag om mina minnen av Moster Anna.

Anna Elida Persson (*1895-12-09 ✝︎1989-07-30)

Gifte: Yngvar(d) Persson: *1883-02-11 †1931-11-19, Landsfiskal
Barn: Ingar Gertrud Persson *1921-05-08 †2013-10-22
          Bo Yngve Persson *1922-09-22 †1927-03-05
          Stig Rickard Wigram *1927-01-19 †2014-06-20
          Elna Emilia Persson *1929-10-14 †2017-10-17

Annas barndomshem

Moster Anna föddes 1895 på Anna-dagen dvs. den 9 december. Enligt hennes far Måns Andersson höll man på med julstök, därför valde man dagens namn. Vet ej vem som kom på namnet Elida - livligt avskytt av Anna.

 

Gissar att detta är från konfirmationen ca 1910

Anna gick i folkskolan i Ask. Sedan blev det vävskola i Vinslöv, där hon gick tillsammans med blivande svägerskan Siri Olga Thomasine Thomasson. Några månader jobbade Anna på Hotell Eggers i Göteborg i restaurangköket. Här är vissa oklarheter. Stigs fru Ingrid menar att det var fel beskrivning. Tyvärr minns jag inte vad hon sa att detvar. Det är möjligt att Anna gick på kurs eller utbildning. 

Giftermål blev det 1920 med då relativt nyblivne landsfiskalen Yngvar Persson(Yngvard i dödboken 1860-2016)

Våren 1927 inträffade en tragedi. Äldste sonen Bo Yngve blev påkörd och dödad av en hästskjuts. Han var då 5 år gammal. Stig, som berättar detta var bara några månader gammal.

Familjebild från ca. 1930

Nästa sorg inträffade 19 november 1931. Då dog maken Yngvar av en hjärtinfarkt utan någon som helst förvarning 48 år gammal. Stig, då nästan 5 år, lekte i köket, hans far fick infarkten i köksfarstun på väg ut. Stig berättar att han också var den sista som såg sin mor Anna i livet, timmarna innan hon dog den 30 juli 1989, det år hon skulle fyllt 94 år.

Stig berättar om egna hågkomster

Fram till Fars bortgång hade Mor två jungfrur som det då hette. De var dessutom systrar. Mor skötte nämligen kontoret åt Far.

Med Fars frånfälle ändrades mycket. Depressionen var väl som djupast och den pension Mor och hennes barn fick rörde sig om i storleksordningen 250 kr per kvartal. Jungfrurna fick gå direkt och för Mor gällde det att försöka få inkomstförstärkning. Hon vävde dukar och annat och skaffade sig en agentur på damunderkläder (Germa tror jag de hette).

Det var inte denna bilen, men
så kunde Chevrolet -29 se ut

Hon måste därför behålla vår bil, Chevrolet -29 för att fara runt på gårdarna i trakten. Hon var minst sagt "översysselsatt". Jag minns från min barndom att Mor lekte med oss i vår trädgård en enda gång, kanske en halvtimma. Hon hade aldrig tid att gå på föräldradagar eller några skolavslutningar.

Morfar avträdde sitt arrende av Mölleröka 14 mars 1932 och kom till oss i Billinge. Under de första åren var han praktiskt verksam och byggde bl.a. om vårt uthus. Om han bidrog ekonomiskt vet jag inte men antar att han försökte. Det kapital han ägde var inte stort, kanske 5-6000 kr och den s.k. "folkpensionen" han fick rörde sig om ca 10 kr/mån.

Anna, Gertrud,Stig, Elna och Annas far Måns

Stor hjälp fick Mor genom alla år från sin syster och Svåger på Hallsfarm. (Anders och Dagmar, min anm.)
I mitten på 30-talet fick Mor plats på Skånska Bankens avdelningskontor i Billinge. Om jag minns rätt utgjorde lönen 5kr/dag.
Att Mor väl kunde hushålla med sina intäktsrännilar bevisas av att hon kunde behålla bilen ända fram till krigsutbrottet 1939 och att vi nästan varje år hyrde sommarställe i Vejbystrand.

Våren -39 sökte Mor platsen som kassörska på Onsjöbanken(Onsjö Härads Sparbank. min anm.). Tack vare din morfar(Anders Arvidsson satt styrelsen för banken) fick hon platsen. Din Mor Majan(Marianne Göransson, Annas systerdotter, min anm.) kan berätta mer om hur det gick till. Mitt tillägg: (Tyvärr har jag aldrig frågat om detta, men jag kan ju ana.) Mor fick aldrig veta det.

På arbetsblatsen i Onsjöbanken

Mor hade hyrt en 3-rumslägenhet i ett hus, Malmgatan 6. Lägenheten hann aldrig bli inflyttningsklar då kriget brakade loss. Så under någon månad bodde vi spartanskt i ett gammalt flerfamiljshus på Västerlånggatan. (långt senare inköpt av Yngve Lundblad).

Huset i Billinge hade vi kvar av nödtvång, dels var det svårsålt, dels fick det bli "sommarställe". Mor behöll det stora rummet i bottenvåningen och ett gavelrum på andra våningen. Sedan hyrde hon ut resten, tyvärr med dåligt resultat, hon tvingades att anlita en efterträdare till Far för att avhysa hyresgästerna.

Då detta var gjort och vi röjt upp, flyttades dels en del möbler till Billinge, dels resten + oss till Västergatan 14. Syftet med detta var att äntligen få sålt Billingehuset. Detta lyckades efter något år, vårvintern 1944 och istället inhandlades Sturegatan 24. Detta var då en två-familjs villa och Morbror Victor anlitades för att anpassa köken efter Mors önskemål. Hon ville ha ett par uthyrningsrumför att minska vår boendekostnad. Bl.a. hyrdes ut till ett par militära flyglärare på Eslövs flygfält. Det var trevliga pojkar, som så småningom, efter krigsslutet, blev SAS-piloter. Under många år upprätthöll de kontakten och sände hälsningar från olika, exotiska ställen.

I trädgården på Sturegatan 24.
Fr vä. Elna,Anna,Owe,Måns,Dagmar,Ernst,
Anders,Olga,Sven,Ingrid,Majan,Stig, Gösta,Tore

Onsjöbanken blev under en följd av år - flera år efter Mors formella pensionering vid 63 års ålder, rena familjeetablissemanget. (Tror att Stig här syftar på att min mamma, Marianne Göransson, också fick anställning där)

1966 började Mor känna sig trött på Sturegatan 24 och flyttade till Lund. Först till Västergatan och efter några år till Dag Hammarskjölds Väg. Där bodde hon till dess åldersskröpligheten tvingade fram den sista livsanstalten , Håkanssons Sjukhem i Eslöv.
Långt in i 80-årsåldern var Mor fri från krämpor. Om hon tidigare, tillfälligt känt sig krasslig och nödgats bli kvar i sängen under någon dag blev allting, tyckte vi som var s.a.s. berörda, kaotiskt.
Som följd fick Mor snabbt repa sig. Detta gällde mest Billingetiden

Under bortåt 20 år levde Mor för Agneta. De två stod varandra mycket nära, den stora åldersskillnaden till trots.

Mors sista levnadsår var dystra, hon såg allt sämre och tvingades av det till att bli mer och mer overksam. Detta måste ha varit en plåga utan hopp om bättring för henne, som dittills alltid varit verksam.

För att denna del av min Mor-biografi ej skall sluta i moll vill jag nämna två av Mors största glädjeämnen under tiden efter andra världskriget, som jag i någon mån bidragit till. Glädjeämnen inte världskriget. Giftermålet med Ingrid och så småningom ankomsten av hennes barnbarn, Agneta.

Försök till en karaktärsbeskrivning av Mor

Jag har funderat på vilket ord som jag tycker bäst sammanfattar Mors vara. Det låter kanske lite konstigt när jag valt begreppet "seg", som för mig betyder uthållig, men också lite enveten.
Inte alltid talade hon om sin målsättning i något sammanhang, men den förmärktes efter hand. Hon lyssnade på eventuella invändningar, men det skulle tunga skäl till för att hon skulle ändra sig.

Hon avskydde att framträda i publika sammanhang och var nog ganska gramse på din farmor Olga Göransson som petade in henne i Nykterhetsnämnden. Hon gillade följaktligen ej heller det ståhej som innebar att hon och Birger Bengtsson och eventuellt även Brita Lagerstedt fick medaljer på Onsjöbankens 100-års jubileum på Trollenäs slott 1961.

Anna är främre ledet längst fram t.v. om damen med vit klänning

Någon gång kunde hon visa sig slagfärdig, exempelvis när hon "plattade till" morfar Måns. Han sa vid något tillfälle att han tog sin första sup 26 eller möjligen 28 år fyllda. Mors replik kom snabbt: "Så blev det så många fler sen!"

I motsats till Karl XII var hon inte "sin lyckas överman". Hon kunde bli väldigt ledsen när hon mötte motgång, men även om hon gick "ner för räkning" så kom hon alltid tillbaka ­— blev aldrig uträknad förrän ålderdomen betvang henne.

Ett undantag skall inte förtigas. Vid ett tillfälle(vilket kan lämnas därhän) fick hon mottaga en infam och helt grundlös beskyllning. Hon gick ej till motattack, men förlät aldrig dem som, förhoppningsvis i hastigt mod och utan att mena så illa som det lät och upptogs, låtit käften glappa.
Aldrig betydde i det sammanhanget mer än 3 decennier. Vid flera tillfällen försökte jag förmå Mor att låta fornt vara glömt och förlåtet, men förgäves. Hon gjorde det till slut självmant — i senaste laget.

Mor hade ibland svårighet att få kontakt med vuxna, allt mer accentuerat med ökande ålder, men hon hade aldrig svårighet att få kontakt med barn.

Få vet att Mor saknade att hon ej fått läsa vidare när hon var ung. Enligt dåtida sed var det äldste sonen det skulle satsas på. Det var väl i aktuellt fall riktigt, eftersom Victor ju hade gott "läshuvud". (Viktor utbildade sig till ingenjör, min anm.). Men Mor hade nog "toppat" honom, om hon fått chansen. För i praktiskt tänkande låg hon före.

I 40-års åldern, kanske lite tidigare och möjligen också lite senare, försökte Mor genomföra Hermodskurser, men hon fick aldrig tiden att räcka till. Det blev det undantag där ambitionen fanns, men ej uthålligheten.

Mor hade ett rikt mått av fantasi och besatt förmåga att med små medel åstadkomma påhittigheter. Inte minst till glädje för Agneta.
Agneta hade till skillnad från, inte minst undertecknad, ett mäkta stort intresse av att höra Farmor berätta om sina barnaår på Mölleröka.
Agneta saknar sin farmor — gränslöst. Fortfarande fäller hon tårar var gång vi besöker gravplatsen i Billinge. Bättre eftermäle är få förunnat.

Avslutande episod

En episod med Mor som "bov" må avsluta min biografi. När mor till slut lyckades sälja Billingehuset beslöt hon att avyttra diverse "onödiga" prylar. Vilka som var onödiga avgjorde hon med förödande resultat. Hon ställde till auktion! Den inbringade inga stora pengar för tillstädsekomna konstaterade snabbt att det inte var direkta värdesaker som gick under klubban, utan mest leksaker och sånt.
Jag känner fortfarande mild förtrytelse att hon sålde mina slöjdalster från folkskolan till det hutlöst låga priset av 1:50 kr. Visserligen mer pengar då än nu, men...

Än värre var att hon sålde Jattes dyrgrip, ett stort dockskåp. Utan Jattes vetskap och än mindre hennes medgivande. Med innehåll! Härutöver mina leksaker.
Både Jatte och jag var lite förtretade. Fast det gick ju över?

Emellertid, när Agneta uppnått lekålder tog Jatte och jag en gruvlig hämnd. Vi berättade den tragiska historien om hur Farmor sålde dockskåpet och alla dockor, dockmöbler och pappas leksaker. T.o.m. "Billinge Nallen" på auktion.
Agneta rördes till tårar över denna hemska handling och detta fick också hennes farmor gråtfärdig.
Detta var ej ett engångsjippo. Tvärtom! Styrkta av framgången återkom vi(elakingar) om och om igen, med ökande dramatik inklusive de fasansfulla öden som drabbade Billingenallen efter auktionen.

Ack ja!

Mina egna minnen av Moster Anna

När jag var 4 år flyttade vi från Stora Mörshögs Gård, där Owe varit arrendator, till Sturegatan 24 i Eslöv. Det var där Moster Anna bodde då. Året måste varit 1955. Mina minne är av naturliga skäl ganska vaga och osäkra från denna tid. Flytten berodde på att min pappa hade förstört ryggen. Det ledde till en operation, s.k. steloperation, där de tog en bit av lårbenet och fixerade några ryggkotor.
Hur detta gick till vet jag inte, men det har berättas att han rullade några oljefat på gården där han var lantbrukare. Ryggen låste sig och några anställda på gården bar hem honom med låst rygg.
Det blev operation och omskolning till folkskollärare. Han gick två år på seminariet i Linköping. Om detta kan man läsa i den bok han själv skrivit om sitt liv.

Vi kunde under denna tid inte bo kvar på Stora Mörshög. Villan vi bodde i skulle ju den nya arrendatorn ha. Dessutom behövde nog Majan, min mor, hjälp med oss och så hade vi inte råd förstås.
Vi flyttade alltså till Moster Anna. Hon hade ju en uthyrningslägenhet i sitt hus. dessutom hjälpte hon min mamma att få jobb på Onsjö Härads Sparbank, där hon jobbade i tio år och tror jag vantrivdes med det. Det var jobbigt och jag minns det som om hon varje helg hade migrän. Men pengarna behövdes. Vår familj fick ekonomiskt bidrag varje vecka från min morfar.

Moster Anna var mycket barnvänlig och jag minns denna tid med ljusa minnen. Villan hade en trädgård med en gjuten damm. Minns den som stor, men den kan väl ha varit 2,5 x1,5 meter. Med ca 2-3 dm högt vatten. Tillräckligt för att bada i på sommaren. Hemma hos Moster Anna bodde också yngsta barnet Elna född 1929. Hon var då ca 26 år. Jag minns att hon arbetsprövade på Astra i Eslöv, men det fungerade visst inte. Elna hade inget jobb under hela sitt liv. De äldsta barnet, Gertrud, som alltid kallades Jatte, var eller skulle bli sjuksköterska. Hon gifte sig på äldre dagar med Torsten Silfverberg och fick inga barn. Stig, tror jag var i USA under denna tid och studerade. Han var civilingenjör med egen firma och egna patent. Hittade i USA, tror jag, sin blivande fru, Ingrid Carling. Ingrid, en mycket duktig och uppskattad konstnär. De fick ett barn, Agneta, som tyvärr föddes med stora fysiska skador och hela livet behövde stora vårdinsatser. Inte desto mindre lyckades hon att läsa på universitet i Lund.

Från huset minns jag en stentrappa upp till vår lägenhet. När man kom upp för den fanns ett rum med vita dubbeldörrar. Där inne fanns Morfar Måns, Moster Annas pappa. Han var kring 90 år och mest sängliggande och dit in fick man inte gå. Så kändes det i alla fall. En gång var jag där inne. Moster Anna ville sysselsätta mig och vi var inne och hämtade en kortlek. Jag minns detta som mycket spännande. Moster Anna hade ett stort knypplingsbord och ett piano i vardagsrummet. Pianot använde nog Jatte då hon var på besök, annars var det ingen som nyttjade detta. Men vid knypplingsbordet satt Moster Anna ofta. Jag såg nog aldrig henne sitta där, men dukarna hon knypplade blev färdiga. Jag kommer inte ihåg att Moster Anna satt ner särskilt ofta. Hon sysslade alltid med något. Jag kommer inte ihåg om hon lekte med oss, men hon hittade på saker som gjorde att jag hade det trevligt och kul.
En sak till minns jag. Jag tror det var 1956. Om Stig flyttade hem eller var på besök, vet jag inte, men han köpte en TV. Sverige hade ännu inte börjat med utsändningar, så det blev dansk TV. Efter varje program kom en bild där det stod SLUT. Jag minns att vi då alltid ropade TULS. Varför? Och varför minns jag det? Och var det varje program? Ingen aning.

Källor: 

Bröllop Stig Wigram och Ingrid Carling.
Anna i förgrunden

Stig Rickard Wigram (född Persson). (*1927-01-19 - †2014-06-20), Annas son
Kyrkoböcker angivna i min Disgen
Eget minne

Personer nämnda( i ordning efter texten): 

Släkt

Måns och Emila Andersson Annas föräldrar
Olga Thomasson gift med Annas bror Edvin,
Yngvar(d) Persson, Annas man,
Anders och Dagmar Arvidsson Annas syster och svåger,
Marianne Göransson, Annas systerdotter,
Gertrud Silfverberg "Jatte" Annas dotter,
Elna Persson Annas dotter,
Agneta Carling Annas sondotter (*1966-06-15 †2010-01-25),
Bo Yngve Persson Annas son

Yngve Lundblad företagare i Eslöv,
Birger Bengtsson banktjänsteman i Eslöv, arbetskamrat
Brita Lagerstedt banktjänsteman i Eslöv, arbetskamrat